Sweden are in chock, I´m not.


img_1002Sverige är i chock. Jag har väntat på denna dag, jag är förvånad att den inte har kommit tidigare. Jag gillar inte att den plötsligt kom, men jag är som sagt inte förvånad. Vi har levt på lånad tid. Med allt som har hänt runt om i världen så är detta som sagt inte något ovanligt. Jag åker pendel 30-40 min varje morgon och em för att ta mig till och från skolan och i rusningstid, därför brukar tanken slå mig att morgonrusningen skulle vara ett bra läge för ett attentat. Eller att centralen där mycket folk samlas för att ta sig till alla Sveriges hörn. Nu blev det inte morgonrusning eller centralen, men en gata fylld med människor. Det är fruktansvärt det som hänt och det är svårt att ta in även om jag inte är förvånad. Jag själv kan tacka mitt förvirrade huvud att jag hade glömt mötet med min examenskompis på fredagen morgon och bokade en hemresa på morgonen så jag inte tog tåget vid 16 till Östersund, då hade jag blivit kvar nere och fått gå hem med min fina packning.

I dag vaknar Sverige upp till en ny verklighet. Idag är en dag då många kommer att börja peka finger mot redan utsatta grupper eller skapa mer gemenskap med dem för att de ska känna sig mer involverad i samhället. Det farligaste vi kan börja göra är att börja peka finger mot religioner i världen, för det ska ni veta att kristendomen har en gång i tiden inte varit Guds lilla lam själv. Korstågen vi utförde var inte nådiga.

Jag personligen tänker fortsätta att leva mitt liv som vanligt, kommer fortsätta att vara vänlig mot alla jag möter. Ge en hjälpande hand oavsett färg, kön, läggning eller religion. Varför ska jag gå och vara rädd i onödan, det kommer bara begränsa det liv jag vill leva! Men jag kommer självklart att fortsätta att känna av situationer jag hamnar i och lita på min magkänsla så som jag alltid har gjort, den har hjälpt mig dit jag är idag.

Stå upp Sverige, visa att vi har vackra hjärtan och kan ta oss igenom denna fruktansvärda händelse utan att tappa vem vi är. Men framförallt, våga vara stolt svensk. Hissa flaggan, bär din folkdräkt, våga visa att du är stolt över dina rötter. Låt inte främlingsfientligheten ta över det som visar att vi är stolta svenskar.

 

Tejp och klister


PhotoMikaelStrand_MUACarinRudolfsson

Foto: Mikael Strandh Makeup: Carin Rudolfsson Modell: Jag

Då är det dags igen. Jag behöver så mycket tejp och klister som det bara går just nu för att kunna hålla ihop mig själv. Jag skulle även behöva ett års semester från livet med känns det som. Det är för mycket som inte klaffar och gör att jag inte har energi kvar. Jag känner mig otillräcklig för att ta mig i mål just nu. Jag känner mig otillräcklig som person också.

Jag är så pass trött att jag glömmer simpla saker som tid, planerade saker och ja, helt krast har jag glömt bort att äta med någon gång. Jag ber en bön till Gud och hoppas på att jag ska kunna ta mig igenom dessa sista 58 dagar som är kvar och att inte behöva göra någon besviken. Just den delen gör också att allt blir värre tror jag, att jag inte vill göra någon besviken. Jag vill visa att jag klarar av att göra saker men känner mig trots det otillräcklig.

Mitt i mitt skrivande så brast allt även, jag är tom och mår som en urvriden trasig disktrasa efter denna ångest som bara kickade fram. Tårar, andning i ojämn rytm och en kropp som skakar. Min största rädsla är att jag ska bli så dålig som jag var förra julen då all närhet gjorde att jag bröt ihop eller ensamhet.
Att vara öppen om detta tycker jag är en styrka, fler borde tala om hur de mår. Man kan inte må bra hela tiden.

Domaren i pappas kläder


img_8723-1

Efter att ha varit borta från planen i 1,5 år pga skada är det dags att åter ta på sig kläderna och hålla i reglerna på planen känns riktigt kul. Uppladdningen har inte varit den bästa, är nu inne på den tredje veckan av en riktigt fin förkylning som började med fyra dagars feber och sedan massa snuva och trötthet. Började känna mig bättre men så tog den om lite, detta har så klart gjort att jag inte kunnat träna som jag ska inför löptestet. Men det är inte så mycket att göra åt det.

Var och hämtade ut mina nya kläder idag på intersport. Eftersom jag inte tyckte det var någon mening att beställa kläder förra året så gick jag miste om de fåtal och då menar jag fåtal kläder som beställdes in till oss kvinnliga domare ur adidas damkollektion. Jag har i vanliga fall dam XS, så jag fick beställa herr S eftersom de knappast tänker beställa in nya damkläder i år snåla som de är. Här säger de att de vill se fler kvinnliga domare men visa det då! Se till så man inte behöver skämmas när man kommer ut på planen i något som ser ut att vara plockat ur pappas garderob eller ur pojkvännens. Blir så jävla arg, alltså det är ju inte så att jag får kläderna gratis heller för det ligger jag någon division fel för att få. Nä jag får snällt betala de dyra pengarna för att se ut som en levande potatissäck! Och vart annat år kommer det nya kläder och jag som dömer div 1 måste ha den senaste kollektionen för annars riskerar SvFF att bli av med kontraktet om någon skulle råka se att jag har fel kollektion på mig från adidas. Jag är student i ca 100 dagar till så det är inte så man tycker det är jätte kul att lägga ut dessa pengar. Och nej, det hade jag inte tyckt annars heller. Vem fan vill ha kläder som inte passar??? Och att komma i förstora kläder till match känns lite som en clown som går in på planen, allt annat ska vara still och profil. Skjorta, svarta byxor och städad när man kommer på plats. Sedan när du kommer ut på planen ser du ut som en clown, alltså snälla. Är det någon annan än jag som ser dubbelmoralen i detta? Detta var en stor diskussion förra året när den nya kom och vi fick damkollektionen enbart för att media blev inblandad. Allvarligt, ska det behöva vara så?

Lite fakta.
Jag dömer div 1 dam som huvuddomare som är en regional serie i SvFF. Går som Linjeman i Elitettan dam samt får gå på div 3 herr. Är fjärdedomare i Damallsvenskan.

De små stegen 



Mitt nya liv har börjat så smått. Jag har kapat alla dating sidor som jag hade. Har tagit tag i kosten, gör alltid någon form av träning varje dag. Ser till att vila men även fullt fokus på skolan. Har idag även hämtat min nya sambo som har fyra ben och säger mjau för att få lite sällskap och fylla tomrummet om att vara själv.

Idag är det även 264 dagar till examen och det är 264 dagar som jag måste bo kvar i Sthlm. Efter det kan jag flytta vart jag vill. Jag har inget som håller kvar mig i Sthlm och inget som drar någonstans mer än kärleken till naturen hemma. Och just nu är det precis så jag vill ha det.

För när det kommer till mitt hjärta och att binda mig så har jag lovat mig själv en sak, jag tänker inte bli tillsammans med någon om jag verkligen inte känner de där fjärilarna i magen. Det ska verkligen bubbla. Men det måste även vara någon som visar vad han vill och vågar ta lite initiativ. Sedan finns det så klart lite saker som gör att han skulle hamna på pluslistan men vad spelar det för roll om det verkligen inte klickar först. Och ja, jag tänker inte jaga honom, för han kommer in i livet när han är menad att göra det tillsammans med de där stora leendet och glittrande ögonen som kommer få mig på fall. Tills dess, ja.. Då tänker jag leva livet så bra jag kan och göra det jag känner för. Omge mig av vänner och samla roliga minnen och säga ja till mer i livet!

Pause & control – Listan


6174-web

Foto: Robert Mosbach MakeUp: Carin Rudolfsson
Modell: Michaela Backlund & Rooni Sazdar

Det är mycket som skall ordnas upp och det är dags att ta kontroll. Mitt liv och ingen annans, sommaren är över och det är dags att få kontroll på saker (vist man styr inte över allt). Har därför skapat min en lista som jag kallar för fokus som ska hjälpa mig att komma ihåg det jag ska fokusera på.

FOKUS

  1. Studier
  2. Kost
  3. Träning
  4. Sömn
  5. Familj / Vänner (För i sthlm är mina vänner min familj)
  6. Egentid
  7. Äventyr
  8. Fritid

Jag tog beslutet att den dagen jag åkte ner till Stockholm så skulle jag börja mitt nya liv. Nu har den fått stryka lite på foten pga. annat som hänt fram till idag, bröllop och tenta. Ett viktigt beslut är att jag är less på att ge bitar av mig till andra och inte veta vad jag får tillbaka. Det ligger i min natur att vara snäll och vänlig, men jag faller lätt i hålet att vara för snäll. Jag måste börja att överväga när jag skall vara snäll och när jag är för snäll.

Jag har även bestämt mig för att stänga av vissa andra känslor som jag känner att jag inte riktigt är redo för än, min fokus ligger på listan och allt utöver är bara bonus. Gör enbart det som får mig att må bra, jag tänker vara riktigt självisk just nu. Närhet behöver vi alla men det kommer inte i första hand här nu. Men ger jag väl min tid och energi så förväntar jag mig samma omtanke och värme tillbaka annars kommer jag inte orka.

 

Mitt livs melodi just nu….

Långt ifrån bra


Skolan har varit över i en månad, började jobba direkt efter för att få det överstökat. De första dagarna var helt okej. Men efter två veckor på jobbet började jag känna mig stressad igen. Ångetsen i bröstet började bubbla fram. Jag har försökte att sätta det åt sidan för att överleva fram tills sista dagen som var i fredags. Nu har sommarlovet startat på riktigt och jag hoppas på att kunna få stressen att lägga sig. Men det är många faktorer som väger in. Trycket från SvFF att vara löpklar och frisk tills löptestet i början av augusti vilket jag vill men inte vet om jag klarar. Frågar mig själv äve om jag är redo att åka på match och veta att ingen kommer vara nöjd över hur jag dömmer oavsett om jag varit fläckfri. Fotbollens värld, det tycks vara okej att vara otrevlig och nedvärderande mot oss. Det är mitt jobb, jag Bill må bra på mitt jobb inte bli mobbad och lynchad. Sedan de andra stressfaktorerna. Ekonomin (att vara beroende av föräldrarna är inte kul för fem öre, jag är van att klara mig själv och hatar att vara beroende), pressen att hinna träffa vänner och familj, en omtenta som måste klaras, bo hemma när man blir 29 pga av att man är student. Sedan mår min mormor inte alls bra pga av långt gången cancer. Min älskade hund ska avlivas på måndag med. 
Det känns som jag sitter i en evig karusell som inte vill sluta snurra. Om en sak lägger sig så blossar en ny sak upp och jag vet inte hur jag ska hinna med att släcka bränderna. Jag försöker att hålla ihop alla jävla bitar men hur jag än gör så är det någon bit som tycks glida isär trots allt. Vart har mitt inre lugn tagit vägen? Planering skapar även stor stress men även ingen planering alls hur det nu kan gå ihop. Just nu så sitter jag bara här och glider med vissa dagar i hopp att ta mig igenom dagen andra dagar kämpar jag med näbbar och klor för att överleva. Jag behöver en regäl semester från mitt liv. 
Glöm inte att utsidan inte alltid säger hur insidan mår. Och ett litet ord som hur mår du kan göra underverk. 

När Golvet faller


höst_indraIdag har det varit en sådan där dag då man bara vill vända om hem och lägga sig i sängen igen. Viste redan från morgonen att den skulle bli tuff, men ja inte att den skulle sluta med att jag på em. bara var så arg och frustrerad att jag bara hade lust att börja kolla om jag kan läsa sista året någon annan stans då jag tycker att skolan har brister i vissa områden som det absolut inte brista tycker jag eller andra. Vist måste man ha överseende med saker men när man utesluter elevers välbefinnande när de redan mår dåligt tycker jag att man har gått för långt.

Jag har brutit ut i tårar på kliniken två gånger idag och ett antal fler under kvällen. Jag räknar veckorna tills jag får komma hem och bara va. Ingen stress, press eller andra saker som får mig att må dåligt som är kopplat till skolan. Inte behöva komma hem till en tom lgh som inte kan ge dig den där kramen som man behöver så otroligt efter en tuff och jobbig dag. Resan hem imorgon kommer mycket passande, synd att det inte var ikväll bara.