De små stegen 



Mitt nya liv har börjat så smått. Jag har kapat alla dating sidor som jag hade. Har tagit tag i kosten, gör alltid någon form av träning varje dag. Ser till att vila men även fullt fokus på skolan. Har idag även hämtat min nya sambo som har fyra ben och säger mjau för att få lite sällskap och fylla tomrummet om att vara själv.

Idag är det även 264 dagar till examen och det är 264 dagar som jag måste bo kvar i Sthlm. Efter det kan jag flytta vart jag vill. Jag har inget som håller kvar mig i Sthlm och inget som drar någonstans mer än kärleken till naturen hemma. Och just nu är det precis så jag vill ha det.

För när det kommer till mitt hjärta och att binda mig så har jag lovat mig själv en sak, jag tänker inte bli tillsammans med någon om jag verkligen inte känner de där fjärilarna i magen. Det ska verkligen bubbla. Men det måste även vara någon som visar vad han vill och vågar ta lite initiativ. Sedan finns det så klart lite saker som gör att han skulle hamna på pluslistan men vad spelar det för roll om det verkligen inte klickar först. Och ja, jag tänker inte jaga honom, för han kommer in i livet när han är menad att göra det tillsammans med de där stora leendet och glittrande ögonen som kommer få mig på fall. Tills dess, ja.. Då tänker jag leva livet så bra jag kan och göra det jag känner för. Omge mig av vänner och samla roliga minnen och säga ja till mer i livet!

Pause & control – Listan


6174-web

Foto: Robert Mosbach MakeUp: Carin Rudolfsson
Modell: Michaela Backlund & Rooni Sazdar

Det är mycket som skall ordnas upp och det är dags att ta kontroll. Mitt liv och ingen annans, sommaren är över och det är dags att få kontroll på saker (vist man styr inte över allt). Har därför skapat min en lista som jag kallar för fokus som ska hjälpa mig att komma ihåg det jag ska fokusera på.

FOKUS

  1. Studier
  2. Kost
  3. Träning
  4. Sömn
  5. Familj / Vänner (För i sthlm är mina vänner min familj)
  6. Egentid
  7. Äventyr
  8. Fritid

Jag tog beslutet att den dagen jag åkte ner till Stockholm så skulle jag börja mitt nya liv. Nu har den fått stryka lite på foten pga. annat som hänt fram till idag, bröllop och tenta. Ett viktigt beslut är att jag är less på att ge bitar av mig till andra och inte veta vad jag får tillbaka. Det ligger i min natur att vara snäll och vänlig, men jag faller lätt i hålet att vara för snäll. Jag måste börja att överväga när jag skall vara snäll och när jag är för snäll.

Jag har även bestämt mig för att stänga av vissa andra känslor som jag känner att jag inte riktigt är redo för än, min fokus ligger på listan och allt utöver är bara bonus. Gör enbart det som får mig att må bra, jag tänker vara riktigt självisk just nu. Närhet behöver vi alla men det kommer inte i första hand här nu. Men ger jag väl min tid och energi så förväntar jag mig samma omtanke och värme tillbaka annars kommer jag inte orka.

 

Mitt livs melodi just nu….

Långt ifrån bra


Skolan har varit över i en månad, började jobba direkt efter för att få det överstökat. De första dagarna var helt okej. Men efter två veckor på jobbet började jag känna mig stressad igen. Ångetsen i bröstet började bubbla fram. Jag har försökte att sätta det åt sidan för att överleva fram tills sista dagen som var i fredags. Nu har sommarlovet startat på riktigt och jag hoppas på att kunna få stressen att lägga sig. Men det är många faktorer som väger in. Trycket från SvFF att vara löpklar och frisk tills löptestet i början av augusti vilket jag vill men inte vet om jag klarar. Frågar mig själv äve om jag är redo att åka på match och veta att ingen kommer vara nöjd över hur jag dömmer oavsett om jag varit fläckfri. Fotbollens värld, det tycks vara okej att vara otrevlig och nedvärderande mot oss. Det är mitt jobb, jag Bill må bra på mitt jobb inte bli mobbad och lynchad. Sedan de andra stressfaktorerna. Ekonomin (att vara beroende av föräldrarna är inte kul för fem öre, jag är van att klara mig själv och hatar att vara beroende), pressen att hinna träffa vänner och familj, en omtenta som måste klaras, bo hemma när man blir 29 pga av att man är student. Sedan mår min mormor inte alls bra pga av långt gången cancer. Min älskade hund ska avlivas på måndag med. 
Det känns som jag sitter i en evig karusell som inte vill sluta snurra. Om en sak lägger sig så blossar en ny sak upp och jag vet inte hur jag ska hinna med att släcka bränderna. Jag försöker att hålla ihop alla jävla bitar men hur jag än gör så är det någon bit som tycks glida isär trots allt. Vart har mitt inre lugn tagit vägen? Planering skapar även stor stress men även ingen planering alls hur det nu kan gå ihop. Just nu så sitter jag bara här och glider med vissa dagar i hopp att ta mig igenom dagen andra dagar kämpar jag med näbbar och klor för att överleva. Jag behöver en regäl semester från mitt liv. 
Glöm inte att utsidan inte alltid säger hur insidan mår. Och ett litet ord som hur mår du kan göra underverk. 

När Golvet faller


höst_indraIdag har det varit en sådan där dag då man bara vill vända om hem och lägga sig i sängen igen. Viste redan från morgonen att den skulle bli tuff, men ja inte att den skulle sluta med att jag på em. bara var så arg och frustrerad att jag bara hade lust att börja kolla om jag kan läsa sista året någon annan stans då jag tycker att skolan har brister i vissa områden som det absolut inte brista tycker jag eller andra. Vist måste man ha överseende med saker men när man utesluter elevers välbefinnande när de redan mår dåligt tycker jag att man har gått för långt.

Jag har brutit ut i tårar på kliniken två gånger idag och ett antal fler under kvällen. Jag räknar veckorna tills jag får komma hem och bara va. Ingen stress, press eller andra saker som får mig att må dåligt som är kopplat till skolan. Inte behöva komma hem till en tom lgh som inte kan ge dig den där kramen som man behöver så otroligt efter en tuff och jobbig dag. Resan hem imorgon kommer mycket passande, synd att det inte var ikväll bara.

Klarar man sig?


S122 160309_Michaela_B_0152-EDIT-FB

Photo: Joakim Oscarsson Modell: Jag

Jag har bättre dagar och jag har sämre dagar. Igår var en dålig dag som slutade men att jag nästan höll på att börja storböla på bussen så jag fick skynda mig av på mitt busstopp. Väl av så la det sig, men slutade med tårar i soffan av utmattning, huvudvärk och en rätt krävande em på VUX. Jag behöver den lilla energi jag har till mig själv, har inte ork att försöka behaga andra. Jag la mig vid nio och somnade strax innan tio. vaknade vid sex somnade om och klev upp vid åtta. Kände mig långt ifrån utvilad. Hade en TFP plåtning inbokad idag som jag fick avboka då jag känner mig så utmattad. Har även hunnit att gråta en sväng i soffan idag med pga stress över skolan samt stress över ekonomin som känns som den inte existerar. Men även för att jag är i sånt behov av en stor lång kram och någon som bara håller om mig och säger att allt kommer bli bra, stryker mig över kinden. Någon som bromsar mig och stöttar mig dagligen. Måste ringa mina föräldrar för hjälp denna månad. Jag har betalat räkningar och sedan inte lyxat till det alls för resten. Så denna stress gör att jag får ångest med, jag tycker inte om att behöva be om hjälp eller fråga om pengar. Jag är snart 30 och borde klara mig själv.

Jag har insett att jag inte kommer kunna uppfylla alla mina kurskrav på kliniken denna termin då det är omöjligt. Få vuxpass kvar och inte många som stämmer överens med bokning för fyllnadsprov, karies ex. Sedan om man får in en pat så ska denna kunna komma och inte avboka. Jag ska hinna få klart några saker som jag har startat med innan sommaren och passen är få. Jag ska alltså försöka att pussla ihop detta själv, för vi har ingen sköterska som gör detta. Jo, har jag nämnt att vi har massa tentor med som skall skrivas? GE MIG LUFT…. Vill ha sommar, men hur tar jag mig dit hel? Och hel ja…. Mitt ben tycks inte vilja bli helt, bara en promenad på 3km får mig att känna av baksidan och smärta. Hur länge ska jag behöva stå ut med detta utan att få röra mig och få löpa?

Skräcken att behöva ta ett sabbatsår får mig att kämpa med. Jag vill bara framåt, jag vet inte hur jag skulle klara av att vara i sthlm ett år mer än jag behöver. Jag är en kämpe, men klarar man sig på det? Jag lever på hoppet, alltid gjort och kommer göra. Jag tar mig ut ur mörkret på ett eller annat sett. Just nu är sommaren det lita ljuset som jag kan se långt där borta!

Sedan jul så går jag till en Psykolog lite då och då för att prata om livet och ja, allt. Så jag har en plan. Men detta är min ventilation med.

Trasig förpackning


  

Suttit under kvällen och funderat vilken typ av känsla det är som gnager inom mig. Stress, ångest eller dåligt samvete för plugg eller är det rastlöshet? Efter lite reflekterande och funderande så har jag kommit fram till att den är en kombination av två. Ångest av att sitta själv, vara själv, vara ensam. Jag behöver kärlek och inte från någon tillfällig flirt, jag behöver stabilitet. Någon att få lika mycket som jag ger till. Någon som man komma hem till mig och bara hålla om mig när jag har mina svaga dagar, för då har jag ingen ork att åka till andra. Rastlös för att jag brukar vara i riktig toppform nu inför Bosön som är nästa helg med löptest och regelprovet. Men denna skada som jag kämpar med har gjort mig stillasittande och löpning känns just nu som ett minne blott. 

Jag är helt enkelt en trasig förpackning, och det är inte mycket att ha för stunden.. 


  Har idag en sådan där dålig dag då hemlängtan är stor och jag bara vill vara klar med allt. Känner mig ensam och att vara sjuk gör inte saken bättre. Inte heller det faktum att jag sitter och matar in massa anatomi i huvudet som känns totalt segt och hoppas att det ska stanna kvar där. Närhet min kropp skriker efter en kram eller snart efter massa kramar. Sedan har jag rädslan för att våga öppna upp mig här nere, jag törs inte släppa kontrollen. Jag tar avstånd från den som ev. skulle råkas visa lite intresse för jag är så fruktansvärt rädd för att bli kvar hör nere efter examen då jag bara vill hem. Även otroligt rädd för att jag ska såra någon, jag vet inte om jag är redo för något sådant. 

Min kropp är så kluven, den skriker efter närhet och ömhet. Men samtidigt skriker den bara nej. Jag kommer sitta för mig själv med 50 katter när jag är gammal. Så känns det nu. Saknar min festman med, killen som får mig att le. Min håriga pälsboll.