Dimman


IMG_7866

Vet att jag skulle prata om ångest och lite statistik på det, men orken och tiden har inte funnits att leta fram all fakta så ni får vänta lite på det.

Bilden illustrerar rätt bra hur jag ser på framtiden just nu. Det är som en oviss dimma som jag inte vet hur den kommer se ut eller när den kommer lätta. Ibland kan jag ana något i dunklet, men är det vad jag vill? Tanken finns hos mig alla timmar när jag är vaken och bidrar så klart till den inre oron och rastlöshet jag känner till en viss del. Detta då jag inte känner mig hemma längre i den stad som varit mitt hem i många år innan jag flyttade för att studera. Därför tror jag ofta att i dimman väntar ett nytt äventyr, men vad, när hur är den större frågan.

I veckan kom ett fint ångestpåslag mitt under en undersökning. Jag jobbar på två ställen som Tandläkare, på det ena stället är det fullsmockat i min tidbok fram till jul. Vilket gör att jag ibland får dåligt samvete för vissa patienter som kommer och har sådana behov att de skulle behöva komma alla gånger jag är där (1 gång i veckan). Till saken hör att jag mer och mer känt att jag inte kommer erbjuda mina tjänster där efter jul då min energi inte finns och det är en bit att åka. Så när jag satt där och såg allt som behövde göras kom den, paniken och ångesten. Jag var redo att lägga mig på golvet och be min sköterska plocka ut patienten. Självklart gjorde jag inte detta, jag fortsatte undersökningen och höll allt inne.

Nästa påslag kom på fredagens APT, den ständiga schema diskussionen som är på samtliga möten. Den har pågått sedan jag börja då det befintliga sas upp för 3 år sedan. Det har florerat rykten om nya schemat och rykten är bara rykten, men alla är oroliga att behöva börja jobba på helger.  En sak är säker, kommer de bli helger säger jag upp mig den dagen det står svart på vitt.

 

D.S.
Gick precis igenom bloggen. De senaste åren går rätt fort eftersom jag haft fullt upp med studierna. Men den visar vilka jobbiga år jag haft under studierna. Jag ska försöka att posta lite mer positiva saker med så klart! Jag har bra dagar med.

 

Väggen, dags att våga tala!


20993468_10155107861863386_16147315_o-1

Man går in i väggen och livet går vidare. Eller?

Den berömda väggen, när alla droppar har fyllt bägaren och den sedan är så full så det behövs bara en droppe till så rinner den över! För min del var en vårtermin med sluttentor, inlämning av examensarbete, slutarbeten på skolkliniken och en separation i familjen något som gjorde min bägare var till brädden full. Jag levde på en skör lina som jag försökte balansera på med små dippar som jag tog mig upp från, jag bet ihop. Sedan kom det sista som fick allt att rinna över och alla känslor som jag tryckt undan under våren tillsammans med den smärtan som själva den handlingen gör i vanliga fall. Jag bröt ihop totalt. Sista droppen, dumpad på sms av personen jag blivit upp över öronen kär i och gett allt det lilla jag hade kvar av mig själv till. En sådan feg hanlig kan man ju prata mer om, om man vill. Men den har jag valt att acceptera som en feg sak av en feg man som faktiskt inte är värd mig om man beter sig så! Dock har det satt sina spår och jag har nu svårt att släppa någon annan in!

Hela juli och augusti spenderades i större delen hemma hos min styvfar på mitt rum eller i soffan sovandes alt en serie. Jag tappade all ork till något alls och livsgnistan totalt. Jag sov på dagarna och sov knappt på nätterna. Hade dagar då min styvfar fick tvinga upp mig för att jag inte skulle ligga i sängen hela dagen.

Känslor
Jag var en skör spänd tråd med alla känslor utanpå kroppen. Ångesten inombords var konstant och minsta lilla stresspåslag fick mig att grina. Jag var i konstant upplösningstillstånd och undvek allt som kunde utlösa minsta lilla ångest eller gråtattack. Jag är även en person som inte vill visa mig svag och ber helst inte om hjälp, även om det så gäller en resväska som väger 30kg upp för en trapp!

Så vad är ångest då??
Ångest är en intensiv känsla av obehag och oro som känns i kroppen. Eftersom det känns så starkt i kroppen kan det vara svårt att förstå att det har att göra med hur man mår psykiskt.

Du kan till exempel känna

  • ett tryck över bröstet,
  • att hjärtat slår snabbt eller hårt,
  • att du blir torr i munnen
  • att du får en klump i magen eller känner dig yr eller svag i musklerna.

Detta är några av de saker man kan känna, vid nästa inlägg ska jag förklara dem lite mer och visa den ökade statistiken bland barn, unga vuxna och vuxna. Vi kan inte blunda längre!

Referens: 1177.

I´m not giving in..


DSCF0895

Photo: Peter Gaudiano Make Up: Jennifer Bauhn Model: Me

Ett år har gått sedan allt klappa ihop och jag behövde en paus från det mesta. Men jag har inte gett upp och jag kämpar med små saker fortfarande. Mitt inre jag har dock en lång väg kvar för att bli hel, om jag nu kommer att bli helt hel.  Dock är det dags för mig att komma tillbaka hit och dela med mig av något som det ej pratas om i den omsträngning som det bör, psykisk ohälsa! Detta är något som breder ut sig allt större och samhället blundar för det.

Jag själv kämpar vissa dagar mer eller mindre eller inte alls med min ångest som kom. Nu mer har jag även lite svårare för att öppna upp mig och visa känslor för någon och ibland känner jag mig ibland helt känslokall där jag funderar om jag någonsin kommer kunna släppa en annan människa in på mitt liv igen. I allt detta känner jag mig ironisk nog ensam och längtar efter att få dela soffan med någon eller dra på en spontan resa en helg!

Mer om detta senare, jag ska försöka komma tillbaka och lyfta ämnet mer som sagt!

Upp Ner, Ner Upp


Börjar just nu bli lite less på hur mitt liv fungerar. Bör ju inte vara förvånad över hur allt vänder från att kännas som solen skiner och är bra till att det det börjar blåsa storm på öppet hav. Den känslomässiga bergochdalbanan är tillbaka. Min ork är inte här riktigt för det. Det riktigt kryper inom mig.

Examensarbetet godkänd


18319046_10155395474127642_1549027710742489013_o.jpg

Igår opponerade jag och Dunia på vårt examensarbete som vi har jobbat med i 2,5 år. Vi blev godkända vilket kändes otroligt skönt så som vi har slitit med det. Detta firades med bubbel på lunchen så klart innan jag gick upp på kliniken för att upptäcka att min patient hade avbokat för att hon var sjuk. Men igår gjorde det inget, jag var hög av lycka över att vara godkänd i examensarbetet. Examen närmar sig mer och mer, och det känns som en befrielse. Livet har börjat att falla på plats vilket känns så skönt. Fick även en fin bukett med blommor på kvällen för att examensarbetet var över, så nu doftar mitt hem så otroligt gott. Det bubblar inom mig av allt som händer i livet. Jag hoppas att det fortsätter att kännas som allt går mot ljusare tider. Några inlämningar och några omtentor kvar, men jag kommer bli klar. Och vad gör det att man måste tillbaka i höst och göra klart en delprotes när allt annat just nu känns bra.

Ler åt livet.

FullSizeRender-4

Sweden are in chock, I´m not.


img_1002Sverige är i chock. Jag har väntat på denna dag, jag är förvånad att den inte har kommit tidigare. Jag gillar inte att den plötsligt kom, men jag är som sagt inte förvånad. Vi har levt på lånad tid. Med allt som har hänt runt om i världen så är detta som sagt inte något ovanligt. Jag åker pendel 30-40 min varje morgon och em för att ta mig till och från skolan och i rusningstid, därför brukar tanken slå mig att morgonrusningen skulle vara ett bra läge för ett attentat. Eller att centralen där mycket folk samlas för att ta sig till alla Sveriges hörn. Nu blev det inte morgonrusning eller centralen, men en gata fylld med människor. Det är fruktansvärt det som hänt och det är svårt att ta in även om jag inte är förvånad. Jag själv kan tacka mitt förvirrade huvud att jag hade glömt mötet med min examenskompis på fredagen morgon och bokade en hemresa på morgonen så jag inte tog tåget vid 16 till Östersund, då hade jag blivit kvar nere och fått gå hem med min fina packning.

I dag vaknar Sverige upp till en ny verklighet. Idag är en dag då många kommer att börja peka finger mot redan utsatta grupper eller skapa mer gemenskap med dem för att de ska känna sig mer involverad i samhället. Det farligaste vi kan börja göra är att börja peka finger mot religioner i världen, för det ska ni veta att kristendomen har en gång i tiden inte varit Guds lilla lam själv. Korstågen vi utförde var inte nådiga.

Jag personligen tänker fortsätta att leva mitt liv som vanligt, kommer fortsätta att vara vänlig mot alla jag möter. Ge en hjälpande hand oavsett färg, kön, läggning eller religion. Varför ska jag gå och vara rädd i onödan, det kommer bara begränsa det liv jag vill leva! Men jag kommer självklart att fortsätta att känna av situationer jag hamnar i och lita på min magkänsla så som jag alltid har gjort, den har hjälpt mig dit jag är idag.

Stå upp Sverige, visa att vi har vackra hjärtan och kan ta oss igenom denna fruktansvärda händelse utan att tappa vem vi är. Men framförallt, våga vara stolt svensk. Hissa flaggan, bär din folkdräkt, våga visa att du är stolt över dina rötter. Låt inte främlingsfientligheten ta över det som visar att vi är stolta svenskar.

 

Tejp och klister


PhotoMikaelStrand_MUACarinRudolfsson

Foto: Mikael Strandh Makeup: Carin Rudolfsson Modell: Jag

Då är det dags igen. Jag behöver så mycket tejp och klister som det bara går just nu för att kunna hålla ihop mig själv. Jag skulle även behöva ett års semester från livet med känns det som. Det är för mycket som inte klaffar och gör att jag inte har energi kvar. Jag känner mig otillräcklig för att ta mig i mål just nu. Jag känner mig otillräcklig som person också.

Jag är så pass trött att jag glömmer simpla saker som tid, planerade saker och ja, helt krast har jag glömt bort att äta med någon gång. Jag ber en bön till Gud och hoppas på att jag ska kunna ta mig igenom dessa sista 58 dagar som är kvar och att inte behöva göra någon besviken. Just den delen gör också att allt blir värre tror jag, att jag inte vill göra någon besviken. Jag vill visa att jag klarar av att göra saker men känner mig trots det otillräcklig.

Mitt i mitt skrivande så brast allt även, jag är tom och mår som en urvriden trasig disktrasa efter denna ångest som bara kickade fram. Tårar, andning i ojämn rytm och en kropp som skakar. Min största rädsla är att jag ska bli så dålig som jag var förra julen då all närhet gjorde att jag bröt ihop eller ensamhet.
Att vara öppen om detta tycker jag är en styrka, fler borde tala om hur de mår. Man kan inte må bra hela tiden.